Lackarebäckens Anjorina kallad Annie var min första Berner,
en alldeles utmärkt liten dam som älskade sin matte så till den milda grad att hon inte ens gick med husse ut på promenad,
skulle inte matte följa med så fick det allt var tyckte hon.
Hon tävlade i lydnad och spår men blev tyvärr skotträdd med åren.
När hon var sju år åt hon råttgift och blev väldigt sjuk, Blå Stjärnan lyckades rädda henne men hennes njurar och lever tog stryk av giftet.
Annie fick vara med oss i ytterligare två och ett halvt år innan hon fick fara till hundhimlen.

Askimsvikens Enya, kallad Sally var Berner nummer två. Det var en rejäl dam med bestämda åsikter om livet, en riktig överlevare som hade klarat sig själv hur länge som helst.
Hon visste precis vad som gick att äta och inte äta.
När husse la potatis var Sally genast där och grävde upp, när matte skulle plocka bär åt Sally upp dom innan matte ens hunnit börja.
Som sagt Sally åt allt, till och med citron om inget annat bjöds.
Sally var tjänstehund i flygvapnet och en alldeles utmärkt spårhund, hon älskade att spåra.
Det där med lydnad var kanske inte hennes grej, det var alldeles för petigt och hon ville göra allt på sitt lilla egna vis vilket inte alltid uppskattades av domarna
inte poängmässigt i alla fall, men publiken hade roligt.

Vi ägnade inte så stor vikt vid lydnaden utan jobbade mest med bevakning som hon var riktigt duktig på.
Tyvärr så höll inte hennes korsband så vid fem års ålder fick hon lämna oss för att komma till Annie i hundhimlen.